DET HÄR MED ATT
SÖKA JOBB. Det finns så mycket att säga om ämnet, och kanske är det därför jag
skrivit artiklar i diverse samhällsmagasin om detta fenomen. Funderar på att
göra samma sak igen faktiskt, men innan dess: Låt mig redogöra för en del av
den bittra sanningen gällande att söka jobb.
JAG VET INTE HUR
MÅNGA JOBB JAG SÖKT. Kanske 20? Vi säger så, det spelar ju ingen roll med den
exakta siffran. Men av dessa 20 så har säkert 15 stycken varit via diverse
bemanningsföretag och rekryteringsfirmor. Där börjar ett av problemen.
FÖR KANSKE EN
MÅNAD SEDAN var jag på en intervju där en en specifik tjänst var utannonserad,
men inte förrän man kom till rekryteringsföretaget fick man veta vilket företag som sökte personal. Tjänsten jag sökt lät intressant, och jag fick en helt
okej kontakt med rekryteraren som gärna ville låta mig gå vidare i processen. (Det
visade sig att tjänsten var hos SVT, kul ställe även om det inte är det viktiga
i berättelsen). Jag uppgav mina löneanspråk, och det var inget hon bråkade om
där och då.
SEDAN GICK DET
NÅGRA DAGAR. När jag till sist blev uppringd så var det ju som så att ”nja, tyvärr hade de nog inte tänkt sig den
lönebilden, skulle du kunna tänka dig att sänka din lön med sisådär 8.000:-...?”
DET ÄR INTE OK.
Rekryteraren ska ha koll på lönebilden vid intervju nummer ett, så är det bara! (Detta var också samma firma som vann en offentlig upphandling och ville tillsätta
en chefstjänst med lönen 25.000 kronor i månaden, på ett stort företag i
Stockholm. Visste ni det förresten? Att rekryteringsfirmorna vinner
upphandlingar där lönen är en parameter? Då blir väl utbudet på kandidater
därefter tänker man!?)
NÅJA, NU TILL DE
SENASTE DAGARNAS HÄNDELSER. Fredagen var händelserik, minst sagt! På morgonen
hade jag en intervju, tidigt som tusan innan mitt vanliga jobb. Detta var också
via en rekryteringsfirma, en av de bättre (har varit där två gånger och fått
ett bra intryck). Detta var dock inte en intervju för en specifik tjänst, utan
bara ett förutsättningslöst samtal, men det hela avlöpte väl och kändes bra.
EFTER INTERVJUN
så blev jag uppringd från det företag jag var på intervju på för två veckor
sedan, vi kan kalla det för Golfklubben. De berättade att de jättegärna ville
anställa mig, och att de pratat med min referens som lovordat mig. Vidare blev
jag ombedd att göra någon form av personlighetstest, gärna under helgen
eftersom de gärna ville skriva kontrakt i början av denna vecka.
SJÄLVKLART GJORDE
JAG DET. Jag har inga problem med tester, och är rätt snabb. Jag skickade in
det i lördags, och sedan var det bara att vänta på återkoppling. Självklart
kändes det vid det här laget som jag redan fått jobbet (för hur fel kan ett
personlighetstest bli liksom?).
IDAG, STRAX EFTER
KLOCKAN 8.00 så ringde HR-avdelningen från Golfklubben. Nya rön! Efter en
VD-konferens i helgen så hade man ändrat inriktning på bolaget, och den
tjänsten som skulle tillsättas skulle inte finnas i Sverige utan i Norge! Med
andra ord – inget jobb till mig. ”Vi är
naturligtvis hemskt ledsna”.
JAG ÄR STOLT ÖVER
HUR JAG HANTERADE SITUATIONEN. Lugnt och sansat berättade jag precis vad jag
tyckte om deras sätt att behandla arbetssökande. Självklart var detta inte
HR-tjejens fel på något vis, vilket jag också sa till henne, men jag framförde
mina synpunkter kring att kalla folk till intervju, ringa dennes referenser, be denne göra test på helger och nästan lova en jobbet för att sedan dra tillbaka
hela grejen. Det är, i milda ordalag INTE
OK.
NU KUNDE DEN HÄR
HISTORIEN TAGIT SLUT. Men tydligen blev det inte så. För precis nu, när jag
skulle publicera detta inlägg, så ringer HR-tjejen från Golfklubben tillbaka!
Hon säger att de ÄNDÅ vill anställa mig, och undrar om jag fortfarande är
intresserad. (Hon har också vett nog att skämmas mellan andetagen, det hedrar
henne).
JAG VAR GANSKA
KYLIG. Sade som det var, att mitt förtroende för företaget är rubbat, och att
jag gärna vill träffa ledningen för ett samtal kring detta innan jag går vidare
och tar ett beslut. Hon lovade att framföra detta, vilket hon gjorde per
omgående, för direkt därefter ringde deras VD upp och ville bjuda mig på lunch
imorgon...
SÅ KAN DET GÅ.
Men med mitt inlägg vill jag ändå betona de baksidor som finns kring
rekryteringsprocessen. Det är dålig återkoppling, fel förväntningar, felaktig
information, missuppfattade lönanspråk och så självklart GALET mycket tid som
läggs ner. Då är jag ändå en person som är rätt snabb gällande att skriva personliga
brev och hitta lämpliga jobb. Vad händer med de som inte har lika enkelt för
den typen av uppgifter? Det kan ju knäcka den bästa!
JAG HAR
YTTERLIGARE ETT EXEMPEL. Detta gäller en intervju jag var på för snart tre
veckor sedan. Fortfarande ingen återkoppling!
Trots att jag har mailat och frågat! Det är ju så dåligt att man saknar ord!
(Men tro mig, jag kommer inte ge mig, min personliga integritet är för stark.
Jag ringer dem strax, var så säker!)
PÅ MITT NUVARANDE
ARBETE är det faktiskt ännu värre. Det finns kandidater som sökt jobb hos oss i oktober
(!) som ännu inte fått besked om vad som händer i processen. Det är så himla dåligt.
Dels låser man upp deras tid, men dels kommer ju också den personen hinna få
andra jobb, och vill man sedan anställa dem så är det försent...Hur knäppt!?
VAD SKA FUNKA DÅ,
för att man som arbetssökande ska vara nöjd? Det är inte så himla svårt
egentligen:
- Återkoppling på
att ansökan är mottagen.
-
Löpande information kring hur processen fortgår.
-
Stäm av löneanspråk i tid.
-
Låt inte processen dra ut på tiden
Det kallas sunt förnuft, och det är tyvärr en bristvara på många plan nu för tiden. Men skam den som ger sig!
Jag har ytterligare en ny intervju i morgon kväll.
Jag skulle kunna
bli en grym rekryterare. Faktiskt.