JAG ÄR EN MÄNNISKA med ganska högt tempo. Jag brukar själv säga att jag lever mitt liv i projektform. Jag vill göra nytt, byta bana, prova saker. Och jag är inte särskilt rädd för att misslyckas, vilket är någon form av styrka gissar jag. Fast jag vill inte heller vara den som springer igenom livet utan att stanna upp, så jag jobbar på den biten också. Här och nu.
NÄR DET KOMMER TILL framtidsvisioner dock, och om man inte vill se sig vandra in i framtiden ensam utan tillsammans med en partner, så måste man ju ha någorlunda lika visioner och mål. Det tror jag nog också att vi har, jag och min sambo. Det vi däremot INTE har, är samma tempo...för medan jag tycker att vi kan bestämma redan nu att vi om 1,5 år vill bo i husbil ett år medan vi hyr ut huset (eller vad det nu må vara), så har min sambo precis landat i den härliga husdrömmen - där jag var för ca 12 år sedan, medan han sa att han aldrig ville lämna betonggettot Stockholms city.
OK, JAG ÖVERDRIVER EN SMULA. Men jag blir lite frustrerad när sambon sitter lycklig under en korkek (=i vår trädgård) och luktar på blommorna, samt säger "Åh, man borde ha flyttat för länge sedan! Det är ju så härligt här!" och jag typ ba: "Jo, jag sa ju det för 10 år sedan, och för 9 år sedan, och för 8 år sedan..." Ja, ni fattar!
FÖR NU UNDRAR JAG JU lite hur länge det ska dröja innan han greppar hela mitt FIRE-tänk!? Alltså, han lockas av tanken och är inte MOT mina ideér eller så, det är bara det att han är så...långt efter! Han räknar gärna på saker och ting dock, och pratar mycket om det, så det finns ju hopp. Men när jag tycker att vi pratat klart (och typ bestämt!) om hur framtiden ser ut om två år så kommer hans kommentar att "ja, vi får väl se om 5-7 år vad vi känner!".
JAG ANTAR ATT DETTA inte är helt ovanligt, att man springer olika fort. Och jag vet att jag är snabb, både i tanke och handling. Kanske är det bra med en liten broms ibland?
SNART ÄR DET I ALLA FALL SEMESTER!
Jag längtar!