Om att söka jobb

DET HÄR MED ATT SÖKA JOBB. Det finns så mycket att säga om ämnet, och kanske är det därför jag skrivit artiklar i diverse samhällsmagasin om detta fenomen. Funderar på att göra samma sak igen faktiskt, men innan dess: Låt mig redogöra för en del av den bittra sanningen gällande att söka jobb.

JAG VET INTE HUR MÅNGA JOBB JAG SÖKT. Kanske 20? Vi säger så, det spelar ju ingen roll med den exakta siffran. Men av dessa 20 så har säkert 15 stycken varit via diverse bemanningsföretag och rekryteringsfirmor. Där börjar ett av problemen.

FÖR KANSKE EN MÅNAD SEDAN var jag på en intervju där en en specifik tjänst var utannonserad, men inte förrän man kom till rekryteringsföretaget fick man veta vilket företag som sökte personal. Tjänsten jag sökt lät intressant, och jag fick en helt okej kontakt med rekryteraren som gärna ville låta mig gå vidare i processen. (Det visade sig att tjänsten var hos SVT, kul ställe även om det inte är det viktiga i berättelsen). Jag uppgav mina löneanspråk, och det var inget hon bråkade om där och då.

SEDAN GICK DET NÅGRA DAGAR. När jag till sist blev uppringd så var det ju som så att ”nja, tyvärr hade de nog inte tänkt sig den lönebilden, skulle du kunna tänka dig att sänka din lön med sisådär 8.000:-...?”

DET ÄR INTE OK. Rekryteraren ska ha koll på lönebilden vid intervju nummer ett, så är det bara! (Detta var också samma firma som vann en offentlig upphandling och ville tillsätta en chefstjänst med lönen 25.000 kronor i månaden, på ett stort företag i Stockholm. Visste ni det förresten? Att rekryteringsfirmorna vinner upphandlingar där lönen är en parameter? Då blir väl utbudet på kandidater därefter tänker man!?)

NÅJA, NU TILL DE SENASTE DAGARNAS HÄNDELSER. Fredagen var händelserik, minst sagt! På morgonen hade jag en intervju, tidigt som tusan innan mitt vanliga jobb. Detta var också via en rekryteringsfirma, en av de bättre (har varit där två gånger och fått ett bra intryck). Detta var dock inte en intervju för en specifik tjänst, utan bara ett förutsättningslöst samtal, men det hela avlöpte väl och kändes bra.

EFTER INTERVJUN så blev jag uppringd från det företag jag var på intervju på för två veckor sedan, vi kan kalla det för Golfklubben. De berättade att de jättegärna ville anställa mig, och att de pratat med min referens som lovordat mig. Vidare blev jag ombedd att göra någon form av personlighetstest, gärna under helgen eftersom de gärna ville skriva kontrakt i början av denna vecka.

SJÄLVKLART GJORDE JAG DET. Jag har inga problem med tester, och är rätt snabb. Jag skickade in det i lördags, och sedan var det bara att vänta på återkoppling. Självklart kändes det vid det här laget som jag redan fått jobbet (för hur fel kan ett personlighetstest bli liksom?).

IDAG, STRAX EFTER KLOCKAN 8.00 så ringde HR-avdelningen från Golfklubben. Nya rön! Efter en VD-konferens i helgen så hade man ändrat inriktning på bolaget, och den tjänsten som skulle tillsättas skulle inte finnas i Sverige utan i Norge! Med andra ord – inget jobb till mig. ”Vi är naturligtvis hemskt ledsna”.

JAG ÄR STOLT ÖVER HUR JAG HANTERADE SITUATIONEN. Lugnt och sansat berättade jag precis vad jag tyckte om deras sätt att behandla arbetssökande. Självklart var detta inte HR-tjejens fel på något vis, vilket jag också sa till henne, men jag framförde mina synpunkter kring att kalla folk till intervju, ringa dennes referenser, be denne göra test på helger och nästan lova en jobbet för att sedan dra tillbaka hela grejen. Det är, i milda ordalag INTE OK.

NU KUNDE DEN HÄR HISTORIEN TAGIT SLUT. Men tydligen blev det inte så. För precis nu, när jag skulle publicera detta inlägg, så ringer HR-tjejen från Golfklubben tillbaka! Hon säger att de ÄNDÅ vill anställa mig, och undrar om jag fortfarande är intresserad. (Hon har också vett nog att skämmas mellan andetagen, det hedrar henne).

JAG VAR GANSKA KYLIG. Sade som det var, att mitt förtroende för företaget är rubbat, och att jag gärna vill träffa ledningen för ett samtal kring detta innan jag går vidare och tar ett beslut. Hon lovade att framföra detta, vilket hon gjorde per omgående, för direkt därefter ringde deras VD upp och ville bjuda mig på lunch imorgon...

SÅ KAN DET GÅ. Men med mitt inlägg vill jag ändå betona de baksidor som finns kring rekryteringsprocessen. Det är dålig återkoppling, fel förväntningar, felaktig information, missuppfattade lönanspråk och så självklart GALET mycket tid som läggs ner. Då är jag ändå en person som är rätt snabb gällande att skriva personliga brev och hitta lämpliga jobb. Vad händer med de som inte har lika enkelt för den typen av uppgifter? Det kan ju knäcka den bästa!

JAG HAR YTTERLIGARE ETT EXEMPEL. Detta gäller en intervju jag var på för snart tre veckor sedan. Fortfarande ingen återkoppling! Trots att jag har mailat och frågat! Det är ju så dåligt att man saknar ord! (Men tro mig, jag kommer inte ge mig, min personliga integritet är för stark. Jag ringer dem strax, var så säker!)

PÅ MITT NUVARANDE ARBETE är det faktiskt ännu värre. Det finns kandidater som sökt jobb hos oss i oktober (!) som ännu inte fått besked om vad som händer i processen. Det är så himla dåligt. Dels låser man upp deras tid, men dels kommer ju också den personen hinna få andra jobb, och vill man sedan anställa dem så är det försent...Hur knäppt!?

VAD SKA FUNKA DÅ, för att man som arbetssökande ska vara nöjd? Det är inte så himla svårt egentligen:

1. Återkoppling på att ansökan är mottagen.
2. Löpande information kring hur processen fortgår.
3. Stäm av löneanspråk i tid.
4. Låt inte processen dra ut på tiden

Det kallas sunt förnuft, och det är tyvärr en bristvara på många plan nu för tiden. Men skam den som ger sig!
Jag har ytterligare en ny intervju i morgon kväll.

Jag skulle kunna bli en grym rekryterare. Faktiskt.