Mitt hundcenter och jag

JAG HAR FÅTT FLERA mail, kommentarer och små pikar om att det är tyst här. Det kommer det nog fortsätta vara, för det kommer bli en extremt intensiv period för mig under hösten. Det är liksom nu allting kommer hända på en gång. Åtminstone tror jag att det kommer bli så. Men självklart ger jag er en uppdatering om ni vill, det är ju gulligt att ni vill veta liksom <3.

HITTILLS DOCK, har min tid mest gått åt till att....vänta. Vänta, vänta och vänta. Sedan vänta lite till, just när man trodde att väntan skulle vara över. För om ni kunde ana hur det är att sitta emellan två stora bjässar som sysslar med myndighetsutövning så skulle ni nog hellre hoppa i Fyrisån som min mamma sa när jag var liten. (För er som inte känner till Uppsala är Fyrisån en hyfsat stor å som rinner genom stora delar av staden).

UNDER APRIL, MAJ, OCH DELAR AV JUNI hängde jag tillsammans med min lilla hundfamilj på landet. Det var en mysig tid, och fastän jag var ensam en hel del så tyckte jag inte det blev långtråkigt. Ju större valparna blev, desto mer stimulans krävde de också förstås. Sömnen var minst sagt bristfällig med uppstigning kring 04.00, men å andra sidan; jag kunde njuta av soluppgången :-). De små krakarna låg (och ligger) mig förstås varmt om hjärtat, och jag hade faktiskt inget alls emot att bädda rent flera gånger om dagen, mata dem med smakportioner, bära ut och in dem och på allehanda vis behaga deras ljuva väsen. För ljuva var de, se bara här nedan:

NÄR VALPARNA SEDAN flyttat till sina nya hem grät jag allt en skvätt, men innan dess njöt jag av tystnaden med en flaska champagne, det ska villigt erkännas :-). Nu är det också så bra att en av valparna bor hos en granne till oss, och den andra bor med sin pappa. Så jag har full koll och obegränsade gosrättigheter!

SEDAN TOG SOMMAREN VID, och jag som naivt trott att vi skulle få bygglov i lokalen där jag ska starta hundcenter fick förstås rätta in mig i kommuntakten och förstå att den var SEMESTERTIDER, och att ingenting skulle hända i mitt ärende förrän slutet av augusti. Så jag väntade och försökte njuta av sommaren. Det gick okej, men tålamod ÄR inte min bästa sida, ok!?

NÄR DET SÅ BLEV dags för kommunen att starta upp kvarnstenen igen blev jag varse att min lokal är särskilt utmärkt som kulturminne i detaljplanen. Japp, ni kan nästan själva räkna ut att det ställde till saker och ting va? Nu behövdes det avfallsutredningar, parkeringsutredningar och sist men inte minst en antikvarisk konsekvensanalys. Om ni undrar vad det är så är ni i er fulla rätt, men kort sagt så ska en antikvarie se över varenda detalj i lokalen och omkringliggande områden för att säkerställa att inga hundar kan sabba kulturvärdena i marken, hur hundarna nu skulle lyckas med det.

NÅVÄL, DEN ANTIKVARIE som utförde analysen var förvisso noggrann i sitt arbete, men besatt också den numera allt mer ovanliga förmågan att tänka med sunt förnuft. Med andra ord "godkände" hon platsen för hundcenter, även om det tog tre veckor för handläggaren att läsa analysen. Trodde ni det var sista steget i processen?

NEJ, TÄNK IGEN! Nu ville handläggaren skicka ut ett GRANNHÖRANDE till alla "intilliggande fastigheter", så att ingen skulle ha synpunkter på hundcentret. Det skulle ju kunna vara en rimlig åtgärd om det inte vore så att närmaste grannfastighet som bebos av människor ligger över 500 meter bort, bakom en skogsridå. Så INGEN granne kan varken se eller höra (jo kanske höra om vinden ligger åt rätt håll) lokalen ändå...och jag måste nog få skriva *suck* här.

Flygfoto över min lokal. Vägen som skymtas i nedre vänstra hörnet går till ett företag som ägs av samma fastighetsägare som jag hyr av. Nere till höger syns taket på en padelhall, nu inte i bruk. Till höger ser ni den väg som går upp till några hyresfastigheter, men de har garage mot vägen innan bostadshusen kommer bortom dem. Deras balkonger vetter dessutom inte ens åt "mitt" håll...

TIDEN FÖR GRANNHÖRAN pågår även denna vecka, men inga synpunkter eller klagomål har ännu kommit in, så nu har fastighetsägaren åtminstone gått med på att påbörja en del nödvändiga renoveringar i lokalen. Sedan bör vi få startbesked nästa vecka, men vem vet?

ÄVEN LÄNSSTYRELSEN ska säga sitt. Efter nio månaders väntan (som, tro det eller ej, är deras normala handläggningstid) ska de besöka mig i lokalen och godkänna saker som ventilation, storlek, brandskydd etc. De har ännu inte bokat någon tid med mig, trots att det snart gått nio månader sedan jag ansökte om tillstånd. Just nu gör det kanske inget heller, eftersom lokalen inte är färdig. Men jag hoppas verkligen att den biten inte drar ut på tiden den också!

SÅ ALLTSÅ: VÄNTAN HAR VARIT MITT 2023 TILLS NU. Men jag börjar se ljuset i tunneln, och jag kommer alldeles snart ha jobb så jag drunknar i det! För att nämna några saker: Rensa sly, säkra hundrastgårdar, beställa hundkojor, hämta hundkojor, annonsera, göra reklam, prata med kunder, anställa personal, fixa inredningen, köpa förbrukningsmaterial, skicka fakturor, grusa gångar, vara byggprojektledare och lite annat som hör till när man ska starta hundcenter...Men det ska bli MYCKET roligare än att driva runt hemma som jag gjort nu! Även fast jag varit "dagmatte" och hållit hundkurser hos Folkuniversitetet under tiden, för att få in några slantar i bolaget. Har även gjort en hemsida. Något tafflig, men ändå - den innehåller korrekt information i alla fall :-).

FIRE, VAD ÄR DET? Jag har egentligen inte haft inkomst sedan februari. Valparna var ju bara två och blev en förlustaffär (men det gör inget, skaffade dem inte för att tjäna pengar). Jag har klarat mig hyfsat eftersom jag strypt allt sparande och bor billigt (har tack och lov inga bostadslån), men visst börjar det bli stressigt i ekonomin nu. Jag har sålt lite fonder för att starta upp verksamheten också, men det känns okej. Pengarna ska ju användas för något man verkligen vill göra, och jag VILL verkligen göra det här!

JA, DET VAR VÄL EN UPPDATERING? Väntan, tristess (nästan så jag bitvis varit deprimerad, usch), hopp, förtvivlan och nu lite ljus i tunneln.

MEN, JAG KAN JU BARA SÄGA EN SAK..
Jag kommer öppna världens bästa och mysigaste hundcenter!

Gårdagen: Fundera på hundrastgårdens utforming och ta sats inför gräsröjning...

Kort uppdatering om livet som hunduppfödare

FÖR ER SOM INTE kan bärga er utan konstant funderar över hur mitt liv ser ut idag. Här kommer den rafflande sanningen *trumvirvel*.

JAG HAR VÄRLDENS bästa liv! Det rullar på med mitt företag, alla papper är klara och jag får tillgång till min fina lokal/stuga i sommar. För övrigt kan jag inte ens förstå hur jag kunde stå ut med att jobba inom "corporate bullshit"-världen så länge som jag gjorde, och kommer troligen aldrig gå tillbaka dit utan en rejäl kniv mot strupen.

JAG HAR TVÅ underbara hundvalpar hemma som blir ordentligt omhändertagna av sin mor i valplådan, och nu efter en skön morgonjogg så ska jag sätta mig med dem och dricka morgonkaffe innan jag går ut i solen och lyssnar på en podd.

TROTS ATT JAG sover på en luftmadrass, och har gjort i några veckor nu (valpövervakning), så mår kroppen bättre än på länge, och att springa 5 km är inte det minsta problematiskt just nu. Och stress, vad är det?

OM TVÅ VECKOR tar jag med mig valparna och flyttar ut på landet. Sedan kommer jag inte hem förrän jag ska starta upp mitt hundcenter på riktigt, och det blir först efter några sköna semesterveckor när valparna har lämnat boet.

SÅ, HUNDUPPFÖDARE var drömmen, och hunduppfödare ÄR drömmen. Jag har lärt mig mer på den här resan är vad jag gjort på mycket länge!
Så nu vet ni :-)

Brownie och Mr White <3

Gott Nytt År!

ÅRET 2022 BÖRJAR LIDA mot sitt slut. Året har varit händelserikt. Även om det inte alltid känns så när man är mitt uppe i vardagen så märker man det ofta när man stannar upp och tänker tillbaka. För min del var våren en ganska dålig period då min pappa dog, nästan samtidigt som min sambo och jag genomgick en kris i vår relation. Sommaren gick sedan åt till att försöka komma i balans, och där fick jag lite hjälp av Fumlan- som också besökte mig en härlig och varm dag i Stockholm. Åh vad kul det var! (Jag fick även förmånen att träffa en annan bloggkollega, även det var skoj!). Dessutom hade jag fint stöd från många vänner utanför bloggvärlden också. Är er alla evigt tacksam!

HÖSTEN VAR OKEJ, och självklart var resan till Kalifornien den stora höjdpunkten! Det var verkligen en härlig resa där vi upplevde oerhört mycket! Den resan kommer jag minnas länge, för de kommande åren tvivlar jag på att det blir någon längre resa. Det kommer ju nämligen bli några hundår nu :-). 

SKÄMT ÅSIDO, FÖR ATT avsluta summeringen av 2022 så ledsnade jag rejält på jobbet efter resan i november, främst på grund av att jag blev illa behandlad av okompetenta chefer som lovat mig en ny tjänst för att sedan ta tillbaka det löftet och anställa en konsult i stället. Men jag var också trött på oklara arbetsuppgifter, och när jag funderade riktigt hårt på vad jag verkligen ville göra i livet så var det egentligen soklart: Jag vill jobba med hundar!

PÅ DET TEMAT så såg jag till skaffa mig den utbildning jag behövde (hunddagis/hundpensionat). Jag är sedan tidigare utbildad inom både djurskydd, etologi och avel, så hunddagisutbildningen var (för) lätt för mig, och jag läste in den på mindre än två veckor :-). Problemet som dock kvarstår är att jag saknar två veckors praktik på ett hunddagis för att få  ut mitt diplom, och det verkar vara väldigt svårt att hitta ett ställe som vill ta emot mig. Det är synd, för jag tänker ändå att jag skulle kunna göra lite nytta, och jag är helt gratis!? Men jag fortsätter söka en plats, och hoppas innerligt att jag hittar ett ställe.

JAG TOG TIDIGT TAG I lokalfrågan då jag förstått att det kan vara en svår nöt att knäcka när det gäller den här typen av verksamhet. Många fastighetsägare verkar tro att hundar betyder smuts och ett evigt skällande (vilket inte alls behöver vara sant!). Men tro det eller ej, jag lyckades på första försöket! Jag fick tag i en underbar fastighetsägare/hyresvärd som hade en perfekt lokal till mig! En egen stuga med flera tusen kvadrameter trädgård (som inhägnas till privat rastgård). Det känns helt fantastiskt, och om det är tur eller attraktionslagen låter jag vara osagt. 

JAG VET ATT 2023 kommer vara tufft, med lågkonjunktur och allt. Men ändå slänger jag mig ut i det okända! Men det beror ju på er läsare och bloggkollegor! Det är ju tack vare ert pepp, era kommentarer och era goda råd som jag dels lyckats spara ihop en rejäl buffert som jag nu kan använda för att bygga upp min verksamhet! Dessutom vet jag att en del av er, många till och med, förstår detta med att pengar ska användas på så sätt att man blir lycklig av att spendera dem. Det tror jag ändå att jag kommer bli, även om jag säkert kommer gräma mig över låg sparkvot också framöver :-).

JAG KOMMER INTE BLOGGA i detta format, under detta namn, nästa år. Kanske kommer jag dokumentera mina erfarenheter om eget företagande på annat ställe, och i så fall kommer jag lägga ut en länk här på sidan så ni alla kan hitta den. Jag ska fundera på saken! Mitt nya liv kommer nämligen betyda extremt mycket jobb, och jag vill därför inte lova för mycket.

MED DET SAGT VILL JAG tacka er alla för allt ni gett mig under de åren jag bloggat här! Jag kommer fortsätta läsa och interagera i kommentarsfälten, så ni blir inte av med mig :-).

GOTT NYTT ÅR!
Gårdagen är borta, dess historia likaså.

Här finner ni mig 2023!

"Den lyckliga arbetaren"

 JAG HAR INTE mått speciellt bra de senaste månaderna, och jag har nämnt det i bloggen tidigare. Det svåra har dock varit att komma på orsaken till varför jag känner mig låg. Jag vet att vädret och årstiden påverkar, med detta eviga mörker. Jag känner en konstant stress över att hinna ta tillvara på dagsljuset på bästa sätt, främst att hinna ut med hunden ordentligt. Det är nämligen mycket svårare att gå ut på kvällen eftersom vovven inte är ett dugg intresserad av att gå ut i mörkret, och det är väl inte riktigt jag heller. Men jag tycker också det är viktigt att komma ut och få lite motion för min egen del, så tack och lov för hundpromenader ändå!

MEN DET ÄR INTE BARA mörkret som skaver, det är annat också. Jobbet, definitivt. Jag blev för ett par veckor sedan "utsatt" för en ganska brutal omorganisation där min tjänst hamnade i kläm. Egentligen var det inte hela världen, jag hade fortfarande ett jobb och jag tog det hela med ro. Men efter allt detta fick jag på omvägar veta att man (två chefer) hade ljugit för mig i det möte vi haft kring omorganisationen, och då blev jag både fly förbannad och rätt ledsen. Ja, jag vill säga att jag tog det hela personligt, vilket jag inte brukar göra när det kommer till jobb.

FÖR ATT INTE TA FÖRHASTADE beslut så sjuksrev jag mig i tre dagar. Under den tiden hade jag också viss mailkommunikation med en av cheferna, och jag var väldigt ärlig i hur jag hade upplevt hela situationen från början till slut. Jag fick inga vettiga svar alls, och jag funderade fram- och tillbaka över jobbet, livet och vad som är viktigt för mig. Tack och lov har jag också haft bra support hemmavid, och det har varit väldigt viktigt.

AV EN SLUMP hittade jag sedan en dokumentär på SVT play som heter "Den lyckliga arbetaren". Den handlar om hur vi i västvärlden har skapat en massa olika administrativa tjänster på diverse kontor, med ofta ganska oklara arbetsuppgifter. I dokumentären sades att väldigt många sitter helt eller delvis sysslolösa på dessa tjänster! Dessutom pratades det om onödiga omorganisationer (60% leder inte till förbättring alls), hur man rekryterar chefer och vad som egentligen är vägen IN I och UT UR utbrändhet. För mig var igenkänningsfaktorn hög, och det var en lättnad att någon annan kunde sätta ord på vad jag känt under en längre tid. Jag fick liksom bekräftelse på att det inte bara är jag som känner som jag gör, och byter jobb vart och vartannat år, i jakten på "något bättre". 

JAG HAR NU LÅTIT ÄVEN HELGEN passera, och jag har tagit mitt beslut *trumvirvel*! Jag kommer satsa på en helt annorlunda framtid. Som vanligt när jag väl bestämt mig för något blir jag också väldigt handlingskraftig, så på knappt en vecka har jag läst in en del av en utbildning jag behöver för att kunna göra det jag vill i framtiden. Jag har även skaffat en mentor inom min nya branch och jag har tittat på olika verksamhetslokaler för mitt kommande arbete, som alltså kräver en lokal.

DET ÄR MITT I LÅGKONJUNKTUR, och 2023 blir tufft. Jag vet det! Men 2023 kommer bli mitt hundår! I dubbel bemärkelse, det förstår ni va? Jag kommer jobba, leva och andas hundar, och jag kommer kämpa som ett djur för att få det att gå ihop. Men alla tecken pekar åt samma håll: Jag ska göra detta och jag kommer klara av det. Jag ska bli min egen, och jag ska bedriva hundverksamhet!

LIVET GÅR INTE UT PÅ ATT tjäna pengar, det går ut på att känna att man gör något betydelsefullt. För en själv eller för andra, helst båda två. Om jag inte ändrar riktning nu så gör universum det åt mig, troligen genom utbrändhet och sjukskrivning. Jag vill inte hamna där, så jag gör på mitt eget sätt.

JAG ÄR ÖVERTYGAD OM ATT JAG TAGIT RÄTT BESLUT.
Nu kör vi!

Lite advent och julmys har jag pysslat med också. Jag har planterat blommor, bakat saffransbullar, torkat apelsiner (som i år ska hänga i granen) och fått upp julgardiner. Det ska nog bli jul i år också...

Amorteringstänk

 OKEJ, "AMORTERINGTÄNK" blev rubriken, men det kunde ha blivit något annat också. För jag har jag varit borta från bloggen en tid och det har hänt massor. Jag har varit på semester, blivit av med det jobb jag aldrig hann påbörja och dessutom sitter jag med ett amorteringsdilemma.

JAG KOMMER BARA fatta mig kort kring allt ovan. Jag mår som vanligt inte speciellt den här årstiden när vädret är grått och mörkret kommer tidigt. Jag hinner knappt ut med hunden i dagsljus känns det som (jo, en gång, men det räcker inte), och jag är stressad (lite i onödan) och ganska deprimerad. Har ingen ork, ställer in sociala tillställningar och vill mest sova bort tiden. Trist, javisst. Men jag är van, och det är min omgivning också.

SEMESTER HAR JAG dock haft, och det var faktiskt helt underbart! Vi har sett stora delar av sydvästra USA och kört nästan 200 mil på drygt 2 veckor. Vi har sett storstäder såsom Los Angeles och San Francisco, solat och badat på Venice beach, vandrat i snö och kyla i Yosemite nationalpark och besökt vingårdar i Napa Valley. Som vanligt är jag så splittrad till landet! Det är så MYCKET av allt! Vackra vyer, vidder, trafik, människor, natur.  Lika fantastiska som vissa delar är (ett eget vattenreningssystem där vi bodde utanför Yosemite, den storslagna naturen med mera) lika hemska tycker jag andra bitar är (engångsplasten, biltrafiken, den vidiga snabbmaten på turistställen). Jag kommer nog aldrig bli klok på det där. Det känns som USA har så mycket resurser gällande vissa frågor, och i andra så verkar de bara vara...dumma i huvudet? Fast visst, det gäller såklart flera länder, säkert de flesta. Men allt blir STÖRRE och MER i staterna..STÖRRE än vi trodde blev också utgifterna. Det är helt galen valutakurs så våra konton blev mer eller mindre begravda av alla utlägg. Dessutom märker man tydligt av inflationen också. En ordinär frukost kunde med den där jäkla dricksen kosta 6-700:-. Ja, sen skulle vi ha lunch och middag också, så ni får själva gissa hur mycket vi spenderat på denna resa. Tack och lov för elbil (Tesla), ladda gratis funkade bra på de flesta hotell medan bensinen är relativt dyr.

DET JOBB JAG skrev om i förra inlägget blev inget jobb. Efter ett stormöte med ett gäng höga chefer som ursäktade och beklagade sig så drogs tjänsten tillbaka. Jag tycker såklart det hela är uselt skött, vilket jag varit väldigt ärlig om. Fast egentligen spelar det ingen större roll, jag har inget problem med min nuvarande tjänst. Om några månader ska jag också vara tjänstledig ett par månader, så jag har ändå saker att se fram emot.

DET JAG JUST NU FUNDERAR mest på är huruvida jag ska göra en extra, lite större, amortering på min dotters lägenhet. Om jag gör det kan vi även halvera amorteringen. Dock blir jag nästan av med all min buffert som jag nu har utanför börsen. Vet inte om jag gör något dumt, men rent mentalt känns det rätt, jag gillar inte att ha lån. Självklart kan man ju resonera som så att det är bättre att behålla lånet och amorteringen som den är och engångsinvestera nuvarande sparbuffert på börsen för att på sikt ha maximerat avkastningen. Men där säger magkänslan nej, även om det skulle kunna vara det mest ekonomiskt fördelaktiga.

JAG TROR JAG slänger in ca 150.000 extra på lånet och minskar månadsutgiften (inklusive amortering då som egentligen inte är en skuld utan avbetalning) från ca 5.500:- till ca 4.100:-. Sedan ökar jag månadssparandet till Avanza och börjar lägga undan några tusenlappar till sparbudgeten utanför börsen direkt efter nyår. Det jag möjligen kan behöva dessa pengar till är just mina veckor av tjänstledighet då jag kommer sakna inkomst av lön. Men jag tror att jag kommer hinna spara ihop så jag klarar mig ändå, om jag är lite försiktig med pengarna, vilket jag verkligen känner är nödvändigt efter den kostsamma resan.

DET VAR DET ENDA jag tänkte skriva idag.
Detaljer får vi ta senare ;)

Venice beach: Sol och bad, solnedgångar, palmer och delfiner...allt fattas mig <3

Arbetsplatspsykologi

JAG ÄR OERHÖRT INTRESSERAD av arbetsplatspsykologi och gruppdynamik. Det är fascinerande att utröna mönster, ofta samma mönster gång på gång såklart. Det kan ju inte bara jag som ser dessa? Så det mest intressanta är då: Varför gör företag samma misstag gång på gång?

NÄR JAG BÖRJADE min tjänst på nuvarande företag, för 18 månader sedan, så var det en form av "start up"-verksamhet, dock under samma paraply som ett av Sveriges största företag. Det var ett väldigt nytt sätt att arbeta på, ett nytt "tänk" som skulle omsättas i verksamhetsmässiga resultat. Många (nästan alla) var nyanställda, och anställningstakten var otroligt hög! I mitt team var vi då fem personer (fördelade mellan Stockholm och Göteborg), och jag satt nära min chef i Stockholm. Vi jobbade "tight" ihop och blev nästan som kompisar.

MEN SOM SAGT, allt fler personer anställdes till vårt team, och åtta månader efter jag anställts så var vi tio personer i teamet. Dessutom anställdes det ju även i andra team, det började bli svårt att veta vilka som hörde till vilken grupp och vem som var chef över vem. Det var nu jag förstod att något skulle hända, och som ett brev på posten kom det: Omorganisation!

DET BLEV EN NYTT ORGANISATIONSSCHEMA, lite nya namn, en del chefer blev högre chefer. Jag drabbades inte nämnvärt och vårt team förblev intakt. Men självklart hade min chef inte lika mycket tid längre, hon skulle ju sköta personaladministrationen för nio anställda samt ha så kallade 1:1-möten med alla. Så lönesamtal, veckomöten samt då och då agera lite psykolog åt en ledsen medarbetare. Det senare gjorde hon, och gör, med bravur, hon är en varm och empatisk människa. Däremot hängde hon inte med i vilka arbetsuppgifter som hamnade på hennes medarbetare alla gånger.

I SAMBAND MED ATT VI ÖKADE i antal antar jag att även min chef behövde någon eller några att bolla allehanda frågor med. Kanske ville hon också ha möjlighet att gnälla av sig lite ibland, och det kunde hon såklart inte göra till sina medarbetare/undersåtar. Så min chef blev kompis med två andra chefer, i samma ålder och med samma ansvar. Dessutom har de barn i samma ålder, så jag förstår absolut att de alla hade och har nytta av varandra. Inget konstigt alls!

MEN NU BÖRJAR MIN andra observation: Grupperingar skapas! Plötsligt är man för många för att alla ska hålla ihop på lunchen. Man kan inte fråga alla om man ska ta en fika i köket, det skulle bli löjligt. Så man håller ihop med de närmast sörjande. Chefer med andra chefer oftast. Inte för att de vill vara elaka mot andra, utanför att de vill kunna prata "utan ansvar". Detsamma gäller medarbetarna, de vill kunna prata högt och lågt om allt och inget utan att chefen lyssnar med vänsterörat. Som sagt, inget konstigt, men gruppdynamiken är härmed förändrad och det lilla "mysiga" företaget där alla hjälptes åt har förvandlats till ett medelstort företag där saker och ting ska ske enligt processkartor och organisationsflöden.

MEN SÅ LÄNGE FÖRETAGET går bra fortsätter man anställa. I vårt fall skulle ville man anställa 700 personer (gärna tech-folk, men så många har vi inte i Sverige. Inte som söker jobb alltså.) Då måste man också se över sina kontorsplatser (no more covid), och varför inte försöka locka till sig personal genom att bygga "världens coolaste" kontor mitt i Stockholm City? Jag vet inte såklart, men det måste röra sig om hutlösa summor ("investeringar" då,  enligt företaget).

HMM, VAD HÄNDER NU? Ska FED höja räntan? Har vi fortfarande problem att få tag i delar till de produkter vi säljer? Hmm, räntan upp igen? Pratas det om lågkonjunktur?

MIN FÖRSTA KÄNSLA AV att något inte stod rätt till var precis efter att jag erbjudits min nya tjänst. Trots att alla var införstådda att jag skulle byta position så blev det aldrig klarlagt NÄR det skulle ske. Möten ställdes in, jag fick vaga svar när jag frågade och energin kring hela frågan kändes bara väldigt märklig. Och mycket riktigt, jag fick rätt i min känsla även denna gång!

IDAG KOM NÅGON VAG INFORMATION:

"During this week you will receive information about something called CORE initiative, Cost Optimisation and Resource Efficiency - a company-wide approach to use our existing resources even more efficiently. Our third-quarter results presentation clearly demonstrated that these are challenging times. The headwinds we spoke about in the second quarter have increased for us and the wider economy, and look set to stay for quite some time."

DET STOD MYCKET MER ÄN så också, bland annat att världens coolaste kontor kanske inte skulle vara världens coolast trots allt, mer ett gäng IKEA-skrivbord på ungefär halva ytan mot som var utlovat. Troligen blir det heller ingen flådig frukost, pingisbord eller handmalt kaffe - men det kunde inte bekomma mig mindre!

MINA KOLLEGOR ÄR OROLIGA över att förlora jobbet. Tydligen är det bara jag som tänker "hoppas de behöver köpa ut någon eller några personer nu! Snälla, ge mig en årslön så går jag frivilligt på dagen....:-)"

FÖR INTE VET JAG OM det är mina pengar eller min ålder. Men orolig är jag inte! Jag är bara väldigt väldigt förvånad över att ingen kunde se detta komma redan för ett år sedan. Det gjorde nämligen jag?

MAN SLUTAR ALDRIG ATT FÖRVÅNAS!
Inte jag i alla fall.

Det var just det som var frågan...

Ps: För den som undrar är jag fortfarande lovad att påbörja min nya tjänst. Frågan är ju bara när, eftersom det är oklart vem som ska betala för mitt huvud i den nya rollen...

Värdig FIRE-medlem?

IBLAND KÄNNER JAG att jag inte alls är värdig att tillhöra någon "FIRE-community" eller i något annat sammanhang diskutera hur man spar pengar eller ökar sparkvoten. Jag känner mig ibland ganska...slösaktig! Ja, jag erkänner, jag har inte superkoll på matpriserna, i alla fall inte gällande enskilda varor. Dessutom VET jag att mitt hår kostar alldeles för mycket pengar att hålla i styr, och hunden...ja, nog blir hon bortskämd också.

MEN IBLAND HÄNDER det att jag ändå hamnar på en ny bana och känner mig lite bra ändå! För på sista tiden har jag inte handlat kläder i butik. Alls! Ändå har jag pimpat garderoben inför kommande semester med både kappa, två väskor och ett par sneakers i äkta skinn! Hur då? Tja, second hand såklart, på olika vis!

LÅT MIG VISA:

Först ut: Kappan! Denna är i det härliga materialet kashmir (90%, och ull 10%) och inhandlades på loppis för den icke oerhörda summan av 100 kronor! Det fanns inte en endaste liten fläck på den, och den sitter som gjuten! Vansinnigt nöjd med denna, särskilt som jag själv tjänade 600 kronor på sålda saker på samma loppis :-).

Sedan kommer mina väskor! Jag vill gärna ha en brun och en svart så jag kan mixa och matcha beroende på vad jag har på mig. Så, båda dessa skönheter är köpta hos Sellpy. Den bruna (med lite grönt i) är från DKNY. Jag har haft den sedan i somras, och älskar den! Den andra, svarta, kommer från Guess och var som helt ny när jag fick den! Den bruna väskan kostade 400:- tror jag, och den svarta 450:-. Nypris vågar jag inte ens fundera över (jo, Guessväskan ca 1.600:-).

Så, skorna då. Mina sneakers som kom med posten idag! Jag har länge velat ha ett par bekväma sneakers i äkta skinn (svettas i konstmaterial!) och hittade dessa från Calvin Klein på Tradera. Jag slog till på priset "köp nu" och betalade 250:- (plus porto). Det kallar jag kap, särskilt eftersom de var supersköna! Längst ner på sulan finns små svarta märken, men det är inget som inte lite bikarbonat rår på :-).

NU BÖRJAR JAG nästan känna mig färdighandlad och sugen på att få komma iväg till varmare breddgrader. Det är dock några veckor kvar, så jag får kämpa på en liten stund till i mörker och ekorrhjul. Men ändå!

DÅ ÄR JAG VÄRDIG FIRE-ANHÄNGARE IGEN!
Pretty please?