Hur man tjänar 1 900 000 kronor på ett halvår

RUBRIKEN SKULLE KUNNA LIGGA HOS AFTONBLADET PLUS. Men för oss är det rena rama sanningen. Jag och min sambo sålde lägenheten igår, utan att den ens var ute till försäljning på öppna marknaden. Vi köpte lägenheten när Corona hotade oss alla med sin värsta skugga i april. Vi var dessutom inte jättesugna på just den här lägenheten som i ärlighetens namn är en ganska trist 90-talsvariant utan extra detaljer som burspråk och högt i tak. Det är dock heller inget fel på den, 79 kvadratmeter funktionell och trevlig boyta med balkong i söderläge. I alla fall så var vi rätt iskalla vid köpet och "prutade ner" utgångspriset med närmare 300.000:-. Vi visste redan då att det kunde bli en bra affär, men hur bra den skulle komma att bli kunde vi ju inte ens drömma om! Vi köpte alltså för 6.800.000:-, och sålde för 8.700.000:-.

JA, VI SKÅLADE I CHAMPAGNE. Det ironiska var att vi faktiskt drack just den skumpa vi skulle druckit när vi flyttade IN i juni, men som aldrig blev öppnad då. Kanske var det inte meningen? Men nu med nästan 2 miljoner "extra" på fickan, ja...då unnande vi oss! 

DET BETYDER OCKSÅ ATT VI I PRINCIP har bytt vår lägenhet i city mot ett hus i Djursholm till samma peng! För mig är det helt ofattbart! Absolut kommer vi lägga ner en liten slant på att renovera ett badrum och måla om, men det lilla lån vi måste ta då kan vi lösa bort i samma stund som vi säljer min lägenhet (nu uthyrd) i sommar. OCH få en slant över! 

JAG KAN INTE FATTA HUR BRA ALLT BLEV! Varje gång jag är ute med vovven i stan nu så räknar jag ner antalet gånger jag kommer behöva släpa runt henne i parkerna bland alla andra cityhundar. Vi kommer bo intill stora naturreseverat och löparspår, och det kommer finnas massor av valmöjligheter för sköna hundpromenader. Närmare till hästen blir det också!

JAG KAN INTE LÅTA BLI att också skriva en liten rad om något jag aldrig brukar slösa ord på här i bloggen - nämligen heminredning. Men nu känns det lite roligt eftersom vi ändå ska renovera. Jag tänker då på mina bloggrannar "Från Glam till Damm" och "Fru Efficient Badass" som båda har ett gott öga till butiken Svenskt Tenn och deras produkter. Det har min sambo också alltid haft, och vi har en del fina prylar därifrån, bland annat vackra lampor. Eftersom vårt blivande hus är ett 60-talsbygge med vissa orginaldetaljer kvar (på gott och ont, spända innertak och strukturtapet är inga favoriter), så är ändå planen att få in lite 50/60-talstänk i inredningen. Jag bor ju rätt nära Svenskt Tenn nu, så jag har passat på att hämta lite inspiration från butiken. Jag tror jag skulle vilja ha en liten bit tapet i grönt av mönstret "La Plata" i hallen, och sedan ta upp det mönstret i gardinerna i vardagsrummet...tillsammans med lite moderna grejor, troligen enkla ljusa väggar och möjligen någon teakdetalj också. Hjärnan arbetar på högvarv, precis som sig bör hos en Djursholmsdam av klass :D.

NÅGOT SOM INTE GÅR LIKA BRA är börsen! När man loggar in och ser -67 000:- på en dag så är det ju aldrig särskilt kul, åtminstone inte när man saknar kassa. Några Investor samt lite mer SHB har jag köpt, men det var verkligen den lilla knippen aktier. Vi får se om Corona och presidentvalet i USA pressar ner börsen ytterligare eller om det vänder snart igen. Om det fortsätter gå ner så kanske jag snabbar på med bilförsäljningen till förmån för börsen...

NU SKA JAG JOBBA!
Och promenera förbi mitt hus på vägen till jobbet :-)

A little bit of this...

...and a little bit of that!

Sagan om den förlorade 500-lappen

 FÖR ETT PAR VECKOR SEDAN var jag ute på en promenad innan jobbet. Det var tidigt på morgonen, och anledningen till att jag var ute så tidigt var att jag kört bil till jobbet. Jag väljer då oftast att åka tidigare än vad jag behöver, för att slippa den värsta trafiken i city. Just bil och city är i mina ögon två ord som inte går att kombinera hur man än försöker, och är ett av de största stressmomenten i mitt liv just nu. Inte bara är det trafiken, det är även problem att hitta parkering, dyrt med biltullar och dyrt med boendeparkering. Som grädde på moset fick jag också parkeringsböter nyss då jag stod 13,8 meter från en lastzon, och skylten sa 15 meter. Sura 1300 kronor var boten på, och lika sur var jag.

I ALLA FALL, när jag var ute på den där promenaden så såg jag plötsligt att det ett antal meter framför mig låg en sedel i vägkanten. Jag trodde mig notera att det var en femhundring, och jag kände att morgonen blev allt bättre. "En Investor-aktie sådär helt gratis" hann jag tänka innan jag i ögonvrån såg en tjej komma joggandes från en sidogata - och såklart hinna fram till sedeln precis innan mig.

HON STANNADE OCH TOG UPP SEDELN, och mycket riktigt så var det hela 500 kronor hon hade i handen. Hon såg lite förläget på mig och sa "vad gör jag nu?". Helt plötsligt kände jag en konstig känsla i mig som skrek att det var helt rätt att hon fick den där pengen, och jag sa till henne att hon ska unna sig något kul för den. Efter att ha försäkrat henne om att jag verkligen tycker att hon ska ta den och inte dela med mig eller låta den ligga så "den som tappat bort den kan hitta den igen" (den skulle blåst bort), så log hon och gick i väg med femhundringen i fickan.

JAG FUNDERADE EN STUND, men blev allt säkrare: Om jag på riktigt kunde glädjas för hennes skull, och inte vara bitter eller avundsjuk för att inte jag hann fram först, så skulle något riktigt bra att hända mig inom kort. Det tänkte jag på hela den dagen, och även dagarna efteråt.

SEN HÄNDE ALLT PÅ EN GÅNG. Ett hus blev till salu precis bakom mitt jobb, och bara på kul bad jag min sambo om att vi kunde gå på en visning. Jag kan berätta att min arbetsplats är belägen i en av Stockholms allra finaste och dyraste kommuner (till bostadspriser sett), och det är inte så mycket vi har råd med där, ens om vi skulle vilja köpa något. Men det här huset (parhuset) kunde inrymmas i vår budget, så jag tänkte att det kunde vara en kul grej bara.

JAG GILLADE HUSET, men min sambo tyckte det var lite väl stort för oss (160 kvm totalt), och jag höll med honom. Vi behöver, eller vill ha, runt 100 eller 120 kvm egentligen. Sedan har ju min sambo inte ens velat bo i hus eller flytta från stan heller för den delen. Så hade vi ju faktiskt gemensamt bestämt oss för att bo i stan också, åtminstone ett år. Så ja, det var väl inte mer än så. Just då i alla fall.

I DENNA SPECIFIKA KOMMUN är de flesta hus väldigt stora, och "vanliga" radhus eller mindre villor är knappt att finna. Så jag anade ju att det skulle bli svårt att försöka hitta något runt 100 kvadratmeter även om jag skulle leta väldigt länge. Men, ibland säger ödet annorlunda. För samma kväll dök det upp ett nytt hus till försäljning. På 111 kvadratmeter (och lite biyta därtill).

DET FANNS INGA ARGUMENT FÖR ATT ÅTMINSTONE inte titta på det lilla huset. Priset var hanterbart, men ett jämförbart sådant i de förorter jag bott tidigare kostar väl ungefär tre miljoner mindre. Fast det spelar ingen roll, vi behöver närheten till stan och skolor (med tanke på barn), och dessutom skulle jag få gångavstånd till mitt jobb. Inget behov av bil alls egentligen, även om man nu har egen parkeringsplats i de flesta hus, och således slipper parkeringsbekymmer oavsett.

DET LILLA HUSET (inte på prärien, men vid trevliga hästhagar, jo man tackar!) var i medelmåttigt skick. Nytt kök, men i övrigt fanns det en del att önska. Braskamin ett plus, bra solläge och trevlig "känsla" dock. Men jaha? Vi skulle väl inte köpa hus? Nu!?

MEN HELT PLÖTSLIGT GJORDE MIN MAN EN TOTALVÄNDNING. Otippat för alla, inte minst för mig. Han ville köpa huset! Det var tydligen både "nära stan" (sant), "fina strövområden" (sant), "bättre för hunden" (sant), och "nära golfbanan" (tyvärr också sant). Att det också är mycket bättre för mig och min hälsa var tydligen inte så viktigt...:-) Men för att göra en lång historia kort så har vi nu, på tre dagar, kontaktat mäklare för försäljning av vår lägenhet, besiktigat hus, räknat, lagt bud...och:

KÖPT HUS!

DEN DÄR förlorade 500-lappen?
Vad tror ni om den?

To be continued...

Den svenska byråkratin

DET ÄR ÄNDÅ GANSKA IRONISKT. Jag har blivit "hotad" av a-kassan. De vill stänga av mig då jag inte söker jobb "aktivt". Enligt dem finns 253 lediga arbeten jag skulle kunna söka. Ändå har jag bara sökt 6 stycken enligt den senaste aktivitetsrapporteringen. Varför? Tja, för att jag faktiskt har arbetat över 30 timmar/vecka samtidigt...

MEN DET RÄKNAS INTE FÖRSTÅR NI! Nej, för det är en timanställning. Det är FULT att jobba per timme i vårt samhälle. Det är osäkert, vilket jag till fullo håller med om om man nu inte VILL jobba på timbasis. Vilket jag är ok med just nu. Jag har heller inte fått a-kassa de senaste veckorna eftersom min lön har varit "för hög". Ändå vill de alltså stänga av mig.

JAG KONTAKTADE DEM NATURLIGTVIS och sa som det var: Jag arbetar deltid på ett företag där jag trivs, och jag kommer få en anställning där "inom kort" (det blir troligen vid årsskiftet). Därför har jag prioriterat min tid hos det företaget för att kunna öka upp tiden och mina kunskaper där innan jag blir anställd.

A-KASSAN TYCKER ÄNDÅ att jag ska lägga ner mer tid på att söka nya jobb (och då mindre tid på att jobba antar jag!?). Jag skulle också, enligt a-kassan, behöva prata med "min arbetsförmedlare" (vem nu det är!?). Så jag ringde arbetsförmedlingen på min rast idag vid 10-tiden. Jag hamnade på plats 162 i kön, och när min rast var slut så var jag på plats 132 i kön. När jag slutat jobbet så var även telefontiden slut. Man kan då chatta med en chatt-robot, men inte om ett personligt ärende. 

SÅ, VAD GÖR JAG DÅ? Slutar jobba för att få tid att söka andra jobb som jag ändå kommer tacka nej till och sitta i telefonkö till arbetsförmedlingen?

TACK OCH LOV FÖR min chef! Jag drog hela storyn för henne, och vi skrattade gott. Sedan sa hon att jag gärna fick bjuda över både arbetsförmedlingen och a-kassan för ett möte där hon kunde berätta för dem att jag kommer få en anställning där på stört efter årsskiftet, och att jag fram tills dess kommer arbeta minst 50%. Så jag gjorde det. Skrev precis som det var och gav dem kontaktuppgifterna till min chef. OCH bjöd in dem till ett möte :-). Nu förstår vi ju alla att de inte kommer ta sig tid till ett sådant, men det var ändå lite kul att skriva det...

VI FÅR SE VAD BESLUTET BLIR. Kanske blir jag avstängd ändå. Men då är det som det är, och jag kommer överleva ändå på min fula timanställning, även om jag inte kommer kunna spara lika mycket i pengamaskinen. Besparingarna jag redan har känns ju också som en trygg back-up.

MAN UNDRAR IBLAND. 
Men tyvärr är jag är inte längre förvånad.

Huvudet på spiken!

Jobb, jobb, jobb...

 JAG HAR JOBBAT GANSKA MYCKET den senaste veckan, och kommer göra det även kommande vecka. Jag har nämligen jobbat hela helgen, 32 timmar. Samma sak kommande helg. Det är intensivt och man blir rätt trött, men det är ganska kul också. Annorlunda.

IDAG JOBBADE JAG UTOMHUS. På min arbetsplats odlar vi mycket i trädgården, både grönsaker och blommor. Idag skördade vi årets sista morötter, och de var enorma i storleken! Vi skördade även prydnadspumpor, sallad och kål, samt plockade vackra blombuketter. En mysig höstdag helt enkelt!

DET ÄR I ÖVRIGT mycket planering och logistik inför kommande födelsedagar. I princip alla i vår familj fyller år under hösten, och i år är det flera som fyller sådär läskigt jämt. Så det ska planeras och fixas rätt mycket, vilket är kul, men lite bökigt också. Egentligen skulle vi ju alla rest till Sydafrika, men Corona ville annorlunda.

JAG OCH MIN SAMBO kollade på dokumentären "The social dilemma" igår. En ganska typiskt amerikansk dokumentär, men den hade helt klart sina ljusglimtar. Det är ganska viktigt att bli påmind om sitt eget användande av sociala medier ibland tror jag. För även jag kan fastna, även fast jag inte tycker jag är särskilt "beroende". Jag försöker dock att påtagligt sitta mindre vid dator och mobil när jag är ledig. Därav färre inlägg på bloggen också. Jag har dessutom inte mycket spännande att skriva om för tillfället :-).

JAG BJUDER PÅ NÅGRA bilder från jobbet idag!
Roligare än så blir det inte.

Det är lyxigt att få arbeta utomhus!

Det får vara värt lite pengar...

 PÅ JOBBET HAR VI på kort tid haft en uppsägning (pga utlandsflytt) och en person som varit sjuk en längre tid (2 veckor just nu, oklar status). Det betyder att vi andra rycker in där det behövs, och chefen gör mest av alla. Hon river morötter till lunch medan hon svarar i telefon och fakturerar, samt styr upp övrig personal med vänsterhanden. Det funkar, men är inte optimalt. Och jag får dåligt samvete.

JAG KAN INTE RIKTIGT HJÄLPA TILL så mycket som jag skulle vilja! För jag har ju hunden med mig, vilket betyder att jag bara kan jobba administrativt på kontoret, och det är egentligen inte där läget är som mest akut. Så medan de övriga drar ett tungt lass i den "riktiga" verksamheten, så tar jag en dator och smyger i väg. 

JAG BEHÖVER INTE HA DÅLIGT SAMVETE. Chefen vet ju om hunden och har inga problem alls med mitt schema (som just nu är 9-12 måndag till torsdag, samt lite extra kvällspass ibland), men ändå! Är det mänskligt, kvinnligt eller egentligen bara korkat att ha dåligt samvete för en sån sak? Jag sköter ju mina tider, det är bara det att jag inte gör något direkt extra - vilket jag skulle kunna om vovven var äldre och kunde klara sig lite bättre själv.

I ALLA FALL så har en kollegas granne en vuxen dotter, och hon älskar hundar. Eftersom hon börjar sitt arbete klockan 14 varje dag så undrade kollegan om vi kanske ville ha hjälp med hunden någon förmiddag ibland? Så idag provade vi att ta en promenad tillsammans, och det var verkligen en gullig tjej! Hundvan var hon också, så jag tror det skulle kännas tryggt att låta henne ta hand om vår ögonsten vid utvalda tillfällen.

VI BETALAR HENNE GÄRNA. En mindre, nästan symbolisk, summa, men ändå. Det får vara värt lite pengar när det betyder så mycket för vår sinnesfrid. Dessutom är det nyttigt för vovven att börja socialisera sig med andra människor, och kunna känna sig trygg med det. (Många glömmer den detaljen och får problem senare).

I ÖVRIGT KVARSTÅR smärtorna (men naprapaten har fått bort det mest akuta, han är sjukt duktig), det händer ingenting alls i portföljen (ok, köpte 2 Investor, men det är ju inget att skriva om), och det mesta handlar just om logistiken kring jobb och hund.

HADE DOCK EN HÄRLIG LÅNGHELG på landet, med besök av en god vän. Det blev svampplockning, vin, brasa och långa promenader. Lyx!

NU ÄR DET DOCK riktig höststorm ute.
Alex hette den va?

Bra att ha, även om det kostar!