Ekonomiska mål

fredag 23 oktober 2020

Sagan om den förlorade 500-lappen

 FÖR ETT PAR VECKOR SEDAN var jag ute på en promenad innan jobbet. Det var tidigt på morgonen, och anledningen till att jag var ute så tidigt var att jag kört bil till jobbet. Jag väljer då oftast att åka tidigare än vad jag behöver, för att slippa den värsta trafiken i city. Just bil och city är i mina ögon två ord som inte går att kombinera hur man än försöker, och är ett av de största stressmomenten i mitt liv just nu. Inte bara är det trafiken, det är även problem att hitta parkering, dyrt med biltullar och dyrt med boendeparkering. Som grädde på moset fick jag också parkeringsböter nyss då jag stod 13,8 meter från en lastzon, och skylten sa 15 meter. Sura 1300 kronor var boten på, och lika sur var jag.

I ALLA FALL, när jag var ute på den där promenaden så såg jag plötsligt att det ett antal meter framför mig låg en sedel i vägkanten. Jag trodde mig notera att det var en femhundring, och jag kände att morgonen blev allt bättre. "En Investor-aktie sådär helt gratis" hann jag tänka innan jag i ögonvrån såg en tjej komma joggandes från en sidogata - och såklart hinna fram till sedeln precis innan mig.

HON STANNADE OCH TOG UPP SEDELN, och mycket riktigt så var det hela 500 kronor hon hade i handen. Hon såg lite förläget på mig och sa "vad gör jag nu?". Helt plötsligt kände jag en konstig känsla i mig som skrek att det var helt rätt att hon fick den där pengen, och jag sa till henne att hon ska unna sig något kul för den. Efter att ha försäkrat henne om att jag verkligen tycker att hon ska ta den och inte dela med mig eller låta den ligga så "den som tappat bort den kan hitta den igen" (den skulle blåst bort), så log hon och gick i väg med femhundringen i fickan.

JAG FUNDERADE EN STUND, men blev allt säkrare: Om jag på riktigt kunde glädjas för hennes skull, och inte vara bitter eller avundsjuk för att inte jag hann fram först, så skulle något riktigt bra att hända mig inom kort. Det tänkte jag på hela den dagen, och även dagarna efteråt.

SEN HÄNDE ALLT PÅ EN GÅNG. Ett hus blev till salu precis bakom mitt jobb, och bara på kul bad jag min sambo om att vi kunde gå på en visning. Jag kan berätta att min arbetsplats är belägen i en av Stockholms allra finaste och dyraste kommuner (till bostadspriser sett), och det är inte så mycket vi har råd med där, ens om vi skulle vilja köpa något. Men det här huset (parhuset) kunde inrymmas i vår budget, så jag tänkte att det kunde vara en kul grej bara.

JAG GILLADE HUSET, men min sambo tyckte det var lite väl stort för oss (160 kvm totalt), och jag höll med honom. Vi behöver, eller vill ha, runt 100 eller 120 kvm egentligen. Sedan har ju min sambo inte ens velat bo i hus eller flytta från stan heller för den delen. Så hade vi ju faktiskt gemensamt bestämt oss för att bo i stan också, åtminstone ett år. Så ja, det var väl inte mer än så. Just då i alla fall.

I DENNA SPECIFIKA KOMMUN är de flesta hus väldigt stora, och "vanliga" radhus eller mindre villor är knappt att finna. Så jag anade ju att det skulle bli svårt att försöka hitta något runt 100 kvadratmeter även om jag skulle leta väldigt länge. Men, ibland säger ödet annorlunda. För samma kväll dök det upp ett nytt hus till försäljning. På 111 kvadratmeter (och lite biyta därtill).

DET FANNS INGA ARGUMENT FÖR ATT ÅTMINSTONE inte titta på det lilla huset. Priset var hanterbart, men ett jämförbart sådant i de förorter jag bott tidigare kostar väl ungefär tre miljoner mindre. Fast det spelar ingen roll, vi behöver närheten till stan och skolor (med tanke på barn), och dessutom skulle jag få gångavstånd till mitt jobb. Inget behov av bil alls egentligen, även om man nu har egen parkeringsplats i de flesta hus, och således slipper parkeringsbekymmer oavsett.

DET LILLA HUSET (inte på prärien, men vid trevliga hästhagar, jo man tackar!) var i medelmåttigt skick. Nytt kök, men i övrigt fanns det en del att önska. Braskamin ett plus, bra solläge och trevlig "känsla" dock. Men jaha? Vi skulle väl inte köpa hus? Nu!?

MEN HELT PLÖTSLIGT GJORDE MIN MAN EN TOTALVÄNDNING. Otippat för alla, inte minst för mig. Han ville köpa huset! Det var tydligen både "nära stan" (sant), "fina strövområden" (sant), "bättre för hunden" (sant), och "nära golfbanan" (tyvärr också sant). Att det också är mycket bättre för mig och min hälsa var tydligen inte så viktigt...:-) Men för att göra en lång historia kort så har vi nu, på tre dagar, kontaktat mäklare för försäljning av vår lägenhet, besiktigat hus, räknat, lagt bud...och:


KÖPT HUS!



DEN DÄR förlorade 500-lappen?
Vad tror ni om den?


To be continued...


15 kommentarer:

  1. Nix, tror inte på 500-lappen. Tror det är din egen instinkt som lett till detta. Grattis till mitt hus och nytt kapitel i livet./Har

    SvaraRadera
  2. Ja, min instinkt och vilja har slitit åt detta håll i 12 år, så visst...Sen får man tro på vad man vill :-)

    Tackar! Känns bra hur som helst!

    SvaraRadera
  3. Åh jag ryser när jag läser det här! Jag kan inte låta bli att undra om det finns något universellt protokoll någonstans. Jag tycks lida av en tidig midlife-kris (låter inte lika bedrövligt på svengelska) och har börjat intressera mig för flummigheter som Attraktionslagen och karma. Så när jag läste det här tänkte jag bara "Jäpp!" och håret på armarna reste sig!

    Stooort grattis! :-D

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag är ju benägen att hålla med dig, midlife-kris eller ej:-). SÅ häftigt när man tänker så tycker jag. Jag tror det finns så mycket som vi människor inte kan förstå gällande såna här saker, och det är så kul om man ändå kan vara nyfiken och "öppen" för olika tänk. Utanför boxen och allt det där...

      Men TACK! Känns SÅ bra!
      Kram!

      Radera
  4. Grattis till huset! Den förlorade sedeln har säkert ingen inverkan, men det är ändå en trevlig story.
    Lycka till1 /Eva

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, om man inte tror specifikt på den så är det faktiskt en trevlig story :-).

      Radera
  5. Alltså, kanske hänger det inte ihop, men jag tror ändå lite på att samla på sig karma. Gör man gott, kommer goda saker till dig.
    Även om det inte är så, så får vi ju en bättre värld om alla tänkte så.
    /C

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, bra tänkt och bra sagt! Jag tror nog att lite karma-tänk aldrig skadar...!

      Radera
  6. Grattis till husköp! Jag tror absolut på karma! Det har hänt mi och människor i min omgivning flera gånger.
    För en herrans massa år sedan köpte jag mat och varm dryck en kall vinterkväll till två hemlösa. Det gick väl på 50 francs. När jag jobbade extra under helgen ett par dagar senare står jag i entrén till Disneyland, det är knappt några människor för det är på eftermiddagen. Jag tittar ner och där ligger en blå 50 francs sedel, precis vid mina fötter! Jag vet inte hur den har landat där för den var inte där när jag kom dit.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad häftigt! Fler och fler tycker jag har såna historier att dela med sig av, så kul att höra :-).

      Tack så mycket!

      Radera
  7. Vad roligt, grattis! :) Nu har ni hund, hus och jobb, helt fantastiskt hur det kan vända så fort! Man ska aldrig ge upp!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack så mycket! Ja, det mesta är i hamn nu, ska bara specificera jobbet gällande uppgifter och arbetstider så det funkar med hunden! Det känns toppen :-)

      Radera
  8. WOW, vilken underbar läsning! STORT GRATTIS TILL NYTT HUS!!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. TACK! Ja, ibland händer det! Känns så himla bra. Lugnt på något sätt. Ska bara stå ut i stan tills det blir inflytt i nya huset :-)

      Radera

  9. Jag lyckades få ett lån på 950.000 kr mellan privatpersoner på Michel Combaluzier, villkoren är bra liksom metoden för återbetalning. Det är verkligen allvarligt. Om du också behöver ett lån mellan individer. Här är hans E-mail: combaluzierp443@gmail.com

    SvaraRadera

Summering av årets utdelningar

NU HAR JAG BARA 185 KRONOR kvar att erhålla i utdelning, så det känns tryggt att göra en sammanställning av vad året har inneburit på utdeln...