Att inte få vara trygg

SEMESTERKÄNSLAN VARADE INTE LÄNGE. Världen, den sämre delen av den, kom inbrakandes med buller och bång på ett dramatiskt och högst obehagligt sätt. Jag är omskakad, orolig, frustrerad och så rent ut sagt JÄVLA FÖRBANNAD.

DET VAR VID 20-TIDEN I GÅR KVÄLL som min särbo ringde. Jag satt i bilen och övningskörde med min underbara dotter, äntligen hemma från studierna i norr för lite höstlov. Med anledning av situationen tryckte jag bort honom, ni vet med ett sånt där automatiserat sms "kan jag ringa om en stund?"

DET BORDE JAG INTE GJORT, men det är lätt att vara efterklok. Han hade nämligen något väldigt viktigt att berätta, då han befann sig i ambulans på väg till akuten.

HAN HADE BLIVIT GROVT MISSHANDLAD OCH RÅNAD. I sitt eget hem! Samma hem som var vårt en gång i tiden, och där jag numera befinner mig ungefär 50% av tiden. Mitt i centrala Stockholm, nära en ljus park, med mycket folk omkring. Med grannar som var hemma på alla sidor.

TVÅ MÄN RINGDE PÅ HANS DÖRR. Min särbo var lite disträ då han pratade i telefon, men kikade ut i nyckelhålet då han är ganska vaksam och försiktig av sig. Där ute står två män i DHL-uniform och säger att de har en leverans åt honom.

NÄR HAN ÖPPNAR DÖRREN kastar de sig över honom, drar ner rånarluvor för ansiktet och drar fram en varsin kniv som de hotar honom med. De slår ner honom med ett hårt slag över ansiktet och skriker att han ska plocka fram sin klocka.

OMTÖCKNAD svarar min särbo att han inte riktigt vet var den är. Då blir han knivskuren i ansiktet och på armarna, och en av männen springer upp på övervåningen.

DÄR GÖMMER SIG DEN ELVAÅRIGA SONEN BAKOM EN SÄNG. Mannen sliter fram honom och visar honom kniven, säger att "håller du dig lugn går det här bra". Sonen tillåts gå ner, och möter en hemsk syn av hans pappa som badar i blod och sönderslagna glas.

RÅNARNA HITTAR KLOCKAN PÅ ÖVERVÅNINGEN och springer till sist ut. Det har nog bara gått några minuter, men det har såklart känts som mycket längre tid. Min särbo springer ut på balkongen och ser åt vilket håll rånarna tar vägen, och ringer polisen.

DET ÄR HÄR NÅGONSTANS HAN ÄVEN RINGER MIG. Men det tar nog ca 15 minuter innan vi sedan får tag på varandra. Då har sonen blivit omhändertagen av grannar och min särbo är på väg till akuten, dit jag åker i alldeles för hög hastighet.

DET VAR ETT RENT BESTÄLLNINGSJOBB. Klockan de var ute efter är ganska värdefull, och tämligen ovanlig. Då min särbo inte befattar sig med sociala media, i princip aldrig är på krogen eller umgås i skumma kretsar är den enda koppling vi kan komma på jobbrelaterad.

DET ÄR SÅ SJUKT ATT DETTA KAN HÄNDA I VÅRT SAMHÄLLE, och aspekterna och undertonerna i den meningen är många. Men som exempel, hur kan det vara så vansinnigt lätt att spåra en privatperson på nätet (Hitta, Ratsit, Mrkoll, Eniro m.m.) så man bara kan gå hem till personen och stjäla, medan du inte får surfa in på Lindex hemsida utan att acceptera cookies, GDPR, godkänna behandlandet av personuppgifter och fan och hans moster!? Ja, inte samma sak kanske, men är det inte något extremt snedvridet med vad vi prioriterar att lägga vår energi och våra skattepengar på!?

VI SATT PÅ AKUTEN HELA NATTEN, och det blev ett antal stygn i ansiktet och troligen en hjärnskakning, men tur i oturen så var de fysiska skadorna inte värre än så. Med de psykiska? Vem vet!?

JAG HAR VARIT MED HONOM HELA TIDEN TILLS JUST NU. Många polisförhör, diskussioner med målsägandebiträden, samtal till anhöriga och så städning. Blod är segt att få bort...

NU VILAR HAN MED SIN SON OCH NÄRA VÄNNER "på annan ort". Jag ska också vila. För visst, det är inte speciellt synd om mig i jämförelse, men det är mentalt krävande att vara "den starka" vid dessa tillfällen. Att min egen lägenhet ser ut som ett bombnedslag med tvätt, ouppackade resväskor och annan bråte får jag bara ignorera. Dottern är hos en kompis, men kommer hem senare ikväll. Jag vill faktiskt inte sova ensam jag heller.

FÖR DET SÄTTER SINA SPÅR när sånt här händer. Visst tittar man sig en extra gång över axeln. Visst säger man åt sin dotter att vara försiktig en extra gång. För jag kan säga att i min bekantskapskrets är detta inte den första tunga händelsen på senare år.

MIN BÄSTA KOMPIS SON BLEV RÅNAD, på öppen gata i Solna, klockan 14.00 en tisdag i maj.

SAMMA BÄSTA KOMPIS HADE INBROTT I VILLAN samma dag!

MIN DOTTER KOM HEM TILL SIN PAPPA under pågående inbrott förra året. Ytterligare ett inbrott gjordes hos honom för ca 6 månader sedan.

SJÄLV HADE JAG INBROTT I DECEMBER. De stal guld och rev upp alla mina nyköpta och inslagna julklappar. Jäklar vad det gjorde mig ledsen!

I ALLA DESSA FALL gäller det människor i någon form av medelklass som bor i ganska bra förorter, som har "normala" och sunda värderingar (om något nu är det, men missförstå inte med flit nu, detta är inget politiskt inlägg). Jag är trött, djupt i själen.

KLOCKAN SOM VAR FÖREMÅLET FÖR INBROTTET har förresten diskuterats och debatterats oss emellan i många år. Jag: Onödig, dyr, snobbig, lägg pengarna på något bättre, vem fan orkar ha prylar som man måste vara sjukt rädd om hela tiden? Han: Jag har verkligen jobbat för den, skitsnygg, trivs med den, behåller sitt värde, stöttålig, etc.

HAN HAR ÄNDRAT SIG LITE NU. Inte bara efter den här specifika händelsen, utan också generellt på senare år. Kanske hade han inte köpt klockan idag, utan investerat dem i stället!? Då hade han haft en bra pengamaskin att jobba med. Nu har han inget.

Och INGET är precis så mycket som prylar är värda egentligen.

Hur snygg ska den vara för att vara värd något? För dig? För någon annan? För ditt liv?