Livet i projektform

JAG HAR ALLTID LEVT MITT LIV I PROJEKTFORM. Alltid blivit rastlös av status quo, måste framåt, göra mer, göra nytt. Det kan röra sig om i princip allt, men framför allt har det varit bostad och jobb som jag förändrat, samtidigt som jag alltid har sidoprojekt på gång i form av företag, skola eller föreningsuppdrag.

NÄR JAG BLIR UNDERSTIMULERAD PÅ ETT JOBB så söker jag nytt. Tycker inte det är så konstigt egentligen, men många i min omgivning tycker jag är galen. ”Nu igen?” ”Hur orkar du!?”. Orkar liksom? Det enda jag INTE orkar är att sitta av tid på ett ställe där jag inte får utlopp för det jag egentligen vill göra!

HÄSTEN HAR HJÄLPT MIG i många fall, han tar upp så mycket tid så jag inte kan starta upp hur mycket som helst vid sidan av. Dessutom har jag vänner att umgås med, samt särbo och barn. Ändå verkar jag ha kapacitet att göra saker som många av mina vänner och bekanta blir alldeles sönderstressade av att bara höra talas om.

MEN VADÅ? Jag tycker, om jag är hemma en fredagkväll, att det är ROLIGARE att scanna jobbannonser och skriva CV än att kolla på Idol. Jag har inga problem att skriva en uppsats om Tandvalens ekolokalisering (i min nuvarande etologikurs), det gör jag på en kvart samtidigt som jag kollar på hästhoppning på TV. Jag balanserar hellre om portföljen och hyr ut maskiner och kollar stallplatser och sommarstugor och ägarlägenheter och bloggar och gör panelundersökningar och bokar resor och söker volontärjobb och...Ja, ni fattar. 

JAG HAR EN DURACELLKANIN I HJÄRNAN! (Vet ens de som är yngre än 35 vad en duracellkanin är? För visst kommer uttrycket från en reklamfilm för Duracell, där en kanin gick runt och trummade och trummade i all evighet?) Jag kan med hyfsad god kvalitet sysselsätta mig med minst fyra saker samtidigt utan att ägna det en tanke. Att andra saknar kanin i skallen glömmer jag lätt bort, och konflikten hemma kan ibland vara ett faktum när jag ställer samma krav gällande effektivitet på andra som jag själv tar för givet.

MEN VAD HÄNDER OM JAG HELT PLÖTSLIGT INTE har fyra saker att göra då? Jo, men det är då man börjar snegla på en ny utbildning eller kanske planera för nästa flytt. (Numera med fokus på ekonomisk vinning såklart :-)).

IBLAND GÖR JAG DE MEST MÄRKLIGA SAKER för att stilla min rastlöshet! Exempel:

1. Går på audition för ett märkligt TV-program (som jag tackar nej till om jag skulle få vara med).
2. Bokar möten med olika rådgivare (gratis) bara för att jag tycker det är kul att fylla i olika frågeformulär.
3. Skriver 10 olika ”det hände mig”-insändare till tanttidningar.

Ja, listan kan göras lång...

IDAG HADE JAG ETT MEDARBETARSAMTAL PÅ JOBBET. Alltså, min chef och jag. Man skulle fylla i frågor och ge sig själv betyg inom en hel massa områden. Förvisso kan jag ju gilla frågeformulär, men att sitta ”bara för att”, utan att det ger ett jota i slutänden (vilket båda parter i samtalet är medvetna om), är i min värld helt skrattretande och urlöjligt. Detta samtal hade alltså ingen koppling till lön, åtminstone inte direkt, utan man skulle typ besvara frågor i stil med ”Hur upplever du att du bidrar till att uppnå företagets målbild för 2019?”. Tja, eftersom jag inte har fungerande system, inte haft någon chef på sex månader och ingen vare sig vet vad jag gör eller vad jag bör göra så...jo, tack. Jag upplever det som att jag bidrar alldeles enormt. Eller?

NÄ, JAG PALLAR INTE ATT SLÖSA MED TID. Så är det bara. Jag borde ha ett arbete där man jobbar på beting – gör det du ska, sen får du gå hem. Eller ett jobb där jag känner att jag gör skillnad på riktigt! Typ i djurvärlden. Annars lockar ju mer frihet såklart, varför tror ni annars jag kör FIRE-konceptet?

ÄNDÅ TRIVS JAG PÅ MITT JOBB! Det är inte det som är felet, det är jag och mina krav på hur jag spenderar min tid.

MEN OM VI VÄNDER PÅ DET! Om jag skulle hamna på precis rätt plats och jobba med precis det jag vill under de förutsättningar jag själv väljer...

...hur effektiv vore jag inte då?

Här är han! Kaninen som både skapar energi och knuffar mig mot utbrändhetens rand...