Handlingskraft eller "skryt del II"

NÄR DET HÄNDER JOBBIGA saker i livet så har alla människor olika sätt att förhålla sig till det jobbiga och agerar också på olika sätt. Det kan vara försvarsmekanismer som triggas igång av olika slag. Min sambo till exempel, har en förmåga som att låtsas som absolut ingenting. Säkert en form av förnekelse. Han blir liksom fokuserad på vad vi ska handla, äta till middag och vilket väder det är.

JAG DÄREMOT, hamnar i någon form av adrenalinrus och blir extremt handlingskraftig. Ja, ni vet som när jag skrev om hur vi blev "lurade" på restaurangen där priset på en svindyr varmrätt inte framgick? Då blir jag sådan som ringer jurister, googlar lagtext och ringer runt. Även fast jag i vanliga fall tycker sådant är lite jobbigt och "pinsamt".

NU HAR DET HÄNT ETT PAR grejer av jobbig karaktär, och kanske återkommer jag till detaljerna. Men, precis som vanligt har jag åstadkommit sjukt mycket! Pratat med folk, instanser och myndigheter. Tagit reda på rättigheter, vad som gäller. Börjat planera framtidsgrejer. Ja, svårt att förklara utan att gå in på detaljer såklart, men alltså: Jag har jobbat!

DET LUSTIGA MED DETTA är att i denna bubbla av beslutsamhet går mycket annat som jag vanligtvis funderar över av bara farten! Som hundtävlingen till exempel. I sammanhanget av allt annat runt omkring mig kändes den ganska futtig, och resultatet var egentligen ganska oviktigt. Men då minsann, med den känslan i kroppen: Vi går in och LEVERERAR! Så, troligen kände hunden på sig min nya sinnesstämning och agerade därefter.

NU TILL DET MEST MÄRKLIGA! Jag har som ni vet inte kunnat springa på flera år, på grund av smärtor i rygg och ben. Jag försökte följa ett löpprogram för nybörjare i april, men jag gav upp. Det var helt enkelt för tufft. Jag hade ändå anmält mig till "Vårruset", ett mycket välarrangerat 5 km-lopp som jag sprungit många gånger tidigare. Den här gången tänkte jag dock inte springa, utan typ "power-walka".

SAGT OCH GJORT, vädret var underbart och loppet går i området "stora skuggan" i Stockholm som är gudomligt vackert! Har gått där med hunden många gånger (och tänker alltid på "the dividend story", vars blogginnehavare brukar springa där :-)). Startskottet gick och jag joggade i väg i makligt tempo. Jag tänkte att jag skulle försöka klara en km, och när den första kilometermarkeringen väl kom blev jag nästan tårögd av att ha fixat det! Men nu mina vänner, var det som att hela kroppen bara "ok, detta är bara ett töntigt lopp, klart som fan att du klarar att springa hela. Bit ihop människa!". Och jag fortsatte springa! Tänkte att ja, om jag ramlar ihop här så finns det väl läkare i närheten, och då kanske jag äntligen får hjälp med all skit i kroppen, så win-win. Och jag sprang. Och sprang. Och sprang. 1 km blev 2... blev 3... blev 4....och PANG så var jag i mål, utan att ha saktat av en enda gång!

MÅDDE JAG BRA? Nej, det gjorde svinont i bröstryggen hela tiden. Men so what? Tydligen gick det att springa ändå, och det finns värre saker att gnälla om. Jag GJORDE det och jag KLARADE det. Mental styrka, handlingskraft, "flow" eller kalla det vad du vill.

JAG ÄR NÖJD! Årets medalj betyder mer än någon medalj innan, trots att tiden inte var i närheten av vad jag sprungit på tidigare. Och aldrig har väl bananen och drickan efteråt smakat så gott!

SÅ, DAGENS PÅMINNELSE:
Du klarar mer än du tror!

Rekommenderas varmt för er tjejer som inte provat!