Att bidraga till ökad insikt om den sparade penningens betydelse

I SVITERNA EFTER MIN fars bortgång så hamnade jag helt naturligt i göromålet att städa ur en lägenhet med tillhörande nostalgiska minnen. Vissa saker finner man mer betydelsefulla än andra, och eftersom det mesta bohaget i form av porslin och glas redan var bortstädat sedan länge så fick den typen av prylar mindre uppmärksamhet i genomgången av det som ytterligare ett livsöde lämnat efter sig.

DÄREMOT FANN JAG en hel del spännande papper och dokument av typen "betyg efter avslutad anställning" och även en del anställningspapper från 1950-talet och framåt. Genomgående kan förstås att min far var en hårt arbetande man som omskrivits i uteslutande positiva ordalag. Det var ordning och reda, gott uppförande, hedersam inställning, sunt förnuft och mer därtill. Och det tror jag sannerligen stämde! För innan eldvattnet tilläts uppta för stor del av hans vakna tid så vill jag minnas att det var just så som min far ville uppfattas: Som en hårt arbetande person, en aktad affärsman som inte var rädd för att ta i och kämpa för sina mål. Målen var även de av nobel art, han ville kunna försörja sin familj ordentligt och bygga sitt eget hus. Det gjorde han också, och rent ekonomiskt har varken jag eller mina syskon haft anledning att klaga över vår uppväxttid.

DET JAG DOCK FASTNADE allra mest vid, var ett gåvobrev från Upsala Sparbank. Det verkar av vad jag kan läsa mig till vara så att år 1939, då detta gåvobrev utfärdades, skänkte denna sparbank en gåva till ett antal nyfödda barn, slumpmässigt utvalda. Min far tillhörde alltså en av de lyckligt utvalda att få hela fem kronor insatta på en sparbanksbok. Ni ser själva på bilden nedan hur välbevarat brevet är, och kanske ser ni också texten. I mina ögon helt bedårande, om nu texter kan kopplas samman med det adjektivet.

FÖR DEN SOM INTE KAN SE texten så står det på framsidan: 

"Upsala Sparbank överlämnar härmed som gåva en sparbanksbok med ett insatt grundbelopp av fem kronor. Det är sparbankens förhoppning att härigenom kunna giva upphov till insättning av sparslantar till framtida gagn och att bidraga till ökad insikt om den sparade penningens betydelse". Hur fint?

DET BLIR ÄNNU BÄTTRE när man vecklar ut bladet i sin helhet och fortsätter läsa Sparbankens penningpolitiska åsikter anno 1939: 

"I nästan varje människas liv komma tillfällen då behovet av kapital göra sig särskilt kännbart. Den ena vill efter slutad skolgång genom ytterligare utbildning förkovra sina kunskaper och speciella anlag, den andra önskar efter tilländalupen lärotid skaffa eget lantbruk eller starta egen rörelse.

Det måste ligga varje far och mor varmt om hjärtat att hjälpa sitt barn i dylika strävanden. Bästa hjälpen är att från början lära barnet flit, ordning och sparsamhet. De torde betänka att de göra barnet en större tjänst om de låta det genom egen sparsamhet bidraga till sina önskningars självförverkligande, då penningen får ett annat värde för den som själv sparat den.

Lär Edert barn att ingen slant är för liten att anförtros år sparbössan. De ören, som sparas i barnaåren, växa med tiden till kronor genom ränta på ränta"

RÄNTA PÅ RÄNTA VA? Redan 1939 alltså. Det är samma tankesätt, samma grundidé som idag. Bara bättre formulerat, med en vädjan i all välmening också till mor och far. Det där lilla pappret gav mig ett leende på läpparna och en nostalgisk glans i sinnet. För inte bara är det vackert, det beskriver faktiskt också min fars hela grundtanke och väsen. Jobba hårt. Spara. Investera.

JAG TAR TILL MIG ORDEN OCH FORTSÄTTER PÅ MIN SPARRESA.
Tack för det pappa! Vila i frid!