Beslutet är taget - jag har sagt upp mig!

SÅ KOM DAGEN DÅ JAG FICK NOG. Beslutet har nog funnits ett tag, men först idag gjorde jag slag i saken och sa upp mig.

JAG SA UPP MIG UTAN ATT HA NÅGOT NYTT JOBB, och det enda jag känner är lättnad. Tänk att jag inte är det minsta stressad ikväll, jag är lugnare i själen än vad jag varit på länge.

VAD HÄNDE? Inte något särskilt egentligen, annat än att jag ramlade över en chans till ett vikariat på deltid. I ett stall. Lönen är piss, arbetet är hårt och eftersom det gäller vintern kommer det vara svinkallt. Ändå kan jag inte tänka mig en bättre arbetsplats och paus i tillvaron! Inget är säkert ännu, men det var ändå den spark i baken som jag tydligen behövde för att komma till skott.

JAG PRATADE MED MIN SÄRBO som visade sig ovanligt förstående och gav klartecken. Det gjorde mig så vansinnigt glad, för jag var lite orolig för hans reaktion. Eller jag fick lite dåligt samvete för att jag skulle få mycket mindre, eller ingen, lön. Nu när vi ska bo tillsammans så vill man ju bidra liksom. Men han tyckte tvärtom, det passar ju perfekt nu när vi ska bo ihop. För även om vi ska dela, så betyder det ju mycket mindre pengar per person. Så även med bara en liiiiten lön så kan jag bidra! (Jag hade ju också tänkt så, det var bara så skönt att få det bekräftat att vi resonerade på samma sätt).

PÅ JOBBET var väl ingen direkt förvånad, men mina kollegor i gruppen blev ledsna. Jag kommer sakna dem också, men det var ju inte på grund av dåliga kollegor jag tog beslutet att kasta in handduken. Nej, det är mina arbetsuppgifter som blir allt svårare att utföra (inga systemstöd och extrem hierarki med långa beslutsvägar), och känslan av att sakna kontroll på arbetet gör mig utmattad och stressad (tydligen vanligt har jag läst och hört). Det kommer bli jäkligt rörigt för gruppen när jag går, och jag lider med dem. För även om jag ska försöka avsluta snyggt så kommer jag bara kunna hjälpa dem i begränsad utsträckning tyvärr.

KANSKE BLIR DET STALLJOBB ALLTSÅ. Eller så blir det något annat, jag har några krokar ute. Men blir det inget alls under några månader så är det fullkomligt okej det också! Jag behöver innerligt en paus nu, för jag är rädd att sjukskrivning och försäkringskassan är alternativet. Paus är mycket bättre! Jag kan även tänka mig att hoppa på något tillfälligt jobb, konsulta eller jobba på timme. Det ordnar sig!

BOENDEKOSTNADERNA KOMMER MINSKA till hälften fr.o.m. februari då jag och särbon blir sambos :-). Vi kommer troligen bo i min lägenhet tills vi hittar något lämpligt i stan. Vi har gett oss tusan på att åtminstone delvis köra i FIRE-filen, så vi letar efter ett "billigt" boende, det vill säga med låg avgift.

I VÄRSTA FALL säljer jag bilen och köper en billigare. Jag behöver inte en ny bil, kan lätt byta och tjäna en slant på kuppen. En slant som jag i värsta fall kan leva på några månader. Dessutom ska jag verkligen rensa och sälja grejer, några tusenlappar har jag nog i förrådet :-).

LITE OMTUMLAD ÄR JAG ALLT! Fast på ett bra sätt, där lugn blandas med tillförsikt och nyfikenhet på framtiden! Precis som det ska kännas när man tagit ett viktigt beslut!

Nu blåser förändringens vindar!
Kanske därför jag fyllde på i Eolus idag?

Daytrading på beachen i januari? Vem vet!