Poängen var väl lite att om man inte använder "droger" såsom alkohol, nikotin och socker, så är det svårt att "fira" på det sätt som man vant sig med i vår kultur. Hjärnan är liksom inställd på ett glas champagne, en gräddtårta eller en cigg efter en lyckad affär, en födelsedag eller en produktiv vecka på jobbet.
JAG KAN HÅLLA MED om det resonemanget. Vanor är svåra att bryta, oavsett vilka vanor de må vara. Ofta byter vi också en vana/ett beroende mot ett annat, och som exempel på det nämndes det i podden hur man kan bli beroende av bekräftelse via sociala media om man till exempel slutat äta godis och börjat springa varje dag. Godiset/sockret ersätts då av beroendet att få bekräftelse på att man är duktig, och man vill berätta det för hela världen (lättast då via sociala media, som jag gjorde i första meningen i detta inlägg, även om det finns andra sätt också).
Men det som jag inte riktigt kan förstå är varför man måste bli så galet extrem i sin jakt på välmående/lycka/ett bättre liv så man nästan blir olycklig på kuppen?
EXEMPEL (återigen från podden): En kille promenerar hem från jobbet en solig fredag. Han är lycklig, nästan euforisk, efter en jättebra och produktiv vecka. Solen skiner, det är sommar, och Stockholm visar sig från sin allra bästa sida. Han passerar en uteservering vid vattnet. Där sitter massor av människor och ser glada ut, han hör sorlet och känner en stark längtan efter att gå dit och vara med en stund.
MEN HAN DRICKER INTE ALKOHOL. Så i stället för att gå dit, vänder han på klacken med tårarna rinnande nerför kinderna och hamnar på ICA där han köper alkoholfri lemonad. Han är väldigt besviken över att han inte "fått vara med" och dela glädjen med de andra på uteserveringen.
Om vi nu förutsätter att man INTE har ett alkoholberoende (vilket jag inte fick uppfattningen att den här killen hade, men om det var så förstår jag självklart hans val) så säger jag bara: "WHAT!?".
Varför inte gå in på serveringen och ta ETT glas vin? EN öl? EN mellanöl? EN lättöl? EN alkoholfri drink? På så sätt får man ju vara med och glädjas/skåla/känna känslan UTAN att man behöver dricka sig berusad?
Detta är ett exempel av många. Andra kan vara när man börjar motionera, typ HELA TIDEN, så att man plötsligt inte heller kan dricka kaffe (som man förut njutit av), äta något med minsta gnutta socker i (men "sockerfritt" med aspartam och farliga sötningsmedel går bra!?).
Blir man verkligen lycklig då? Mår man verkligen BÄTTRE?
Jag är högst tveksam. Min strategi är att vara måttlig med allt som anses "farligt". Jag dricker måttligt, men tar ett glas om jag verkligen vill det. Jag njuter av kaffe extra mycket när jag har sprungit 5 km, och jag tar gärna en bit tårta när min bästa kompis har bakat.
(Rökning har jag verkligen ingen förståelse för dock, hur jäkla dyr och korkad ovana är det egentligen?)
Kan man sträva efter ett bättre liv så till den milda grad att man faktiskt får ett sämre?
Skål!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar